På isen

"Tror du på Björngud?", frågade hon stilla. Hon låg och vilade på rygg, helt sårbar, och stirrade upp mot himlavalvet, mörkt blått... solen var givmild nog att blicka så långt norr ännu ett litet tag. Han svarade inte. Vågorna slickade isen och kluckade sövande. Var inte detta svar nog? Han tände en cigg... kände röken lugna honom... "Men på riktigt... gör du det?", hon var envis, det hade hon varit så länge han kunnat minnas. Han betraktade henne och hon visste det, fast hon blundade. "Berätta för mig", viskade hon. Hon började gunga lätt, fram och tillbaka på sin rygg. Smekte förföriskt i sin gula päls... lekte med sin svans. Gjorde precis det hon alltid gjorde för att driva honom galen av åtrå. "Jag... jag tror på nånting" sa han till slut. "Det räcker inte", sa hon mer bestämt. "Du kommer aldrig att uppnå absolut frälsning om du inte börjar tro innan ditt jordeliv är till ända". "Vi är isbjörnar, ingen bryr sig om isbjörnar", sa han. "Det kommer ingen frälsning, vi är för oviktiga". "Björngud bryr sig", sa hon och såg honom isklart i ögonen. "Björngud bryr sig om isbjörnar"