Lågstadieklassen

Skulle vara soft att ha en lågstadieklass tänker jag mig. Man börjar med att vara en riktigt bra lärare. Barnen lär sig mycket och lyssnar noggrant. Man inser mer och mer vilken makt man har över dem. I matsalen skickar man barnen efter mjölk när man inte orkar själv. En liten kille vägrar. När han går förbi nästa gång lägger man ett litet jävla krokben och han störtar med tallriken rätt ner i stengolvet. Man tröstar honom. Han reser sig, går iväg, kommer tillbaka med en skurmopp, går iväg med moppen, kommer tillbaka med mjölk. Man inser att det går att bända de små liven efter sin vilja. Man är en populär lärare hos föräldrarna. De antar att blåmärkena kommer från fall från gungställningar och vilda lekar i sandlådan. Fler och fler barn som man irriterar sig på i andra klasser "tas om hand" av elever i ens klass. Ett försvinner. Polisen kommer till skolan. En av ens små pysslingar bryter ihop i ett förhör under vattentortyr. Polisen letar upp en. Man drar fram vapnen man har under huvudkudden. Man dödar alla poliser. Armén sätts in. Man dödar alla i armén. En folkhop med facklor och högafflar omringar en. Dom dör. Alla andra länders arméer attackerar. Dom dör. Man härskar över världen. Man ägnar sitt liv och alla världens resurser åt att hitta barnet som skvallrade under förhöret. Man hittar honom. Man torterar ihjäl det lilla aset.