Hämnd

En vinter för 12 år sedan mördade du en familj med spindelapor i din jakt på pengar till droger. Du slaktade mamman och barnen med en machete. När pappan kom på dig utbröt vilt tumult men du lyckades till slut ge honom ett stick i sidan. Han tog ymnigt blödande till flykten ut genom fönstret och du störtade efter och jagade honom genom skogen och utför ett stup. Han föll mot den isiga floden nedanför, han flaxade med händerna och stirrade med en sådan ursinnig blick på dig att du bajsade på dig där du stod av rädsla för en rejäl hämnd i blod. Men likväl, han föll mot sin död. TRODDE DU.

Nu, 12 år senare, har du blivit kvitt dina drogproblem, du har en fru och två barn, du kör din Volvo xc60 till ditt välbetalda jobb på en av de större revisionsfirmorna i stan varje dag, förbi kvarteren där du brukade suga av luffare för en skål med grönsakssoppa, och ingen vet din hemlighet. OM INTE APAN ÖVERLEVDE FALLET FÖRSTÅS, MEN DET ÄR VÄL INTE SÅ TROLIGT, ATT DET SKULLE HÄNDA, HAN VAR JU STUCKEN I SIDAN OCH DET ÄR VÄL INTE JÄTTELÄTT ATT ÖVERLEVA ETT SÅDANT DÄR FALL. DESSUTOM BORDE MAN JU DÖ I EN ISIG FLOD, KROPPEN EXPONERAS JU FÖR EN FASLIG MASSA KYLA OM MAN ÄR I DÄR EN LÄNGRE TID. SÄ DET ÄR JU OTROLIGT ATT HAN SKULLE ÖVERLEVT VÄL??? Hmm.


En dag lämnas ett paket vid din dörr. I det hittar du ett brev med ett mystiskt meddelande:
Hej. Det är jag som var spindelapan som du stack i sidan och jagade utför ett stup för ungefär tolv år sedan. Nu ska du dö ditt jävla as.

Du drabbas av vild panik och sätter dig bakom ratten i din Volvo xc60. Du kör ut från villaområdet där du bor och ut på motorvägen. Du kör tills det blir mörkt. Plötsligt rammas din bil våldsamt och du svimmar. När du vaknar stirrar apan på dig. Det är ingen blick som är ilsken eller hånfylld. När du tittar in i apans ljusa blå ögon ser du inga känslor alls. Du tänker: "apan har gått igenom det här ögonblicket i sitt huvud varje dag i 12 år. Varje dag har han känt raseriets eld i sitt hjärta bränna. Men nu när stunden väl är inne inser han att inget kommer att ge honom familjen tillbaka. Hur mycket han än torterar mig kommer han inte att känna någon njutning överhuvudtaget, för de han älskar är uppslukade av dödens jävla taggiga käftar, de är i mörkret nu vad han än gör". Och då, då blir du rädd. Om apan hade varit rasande skulle han antagligen dödat dig ganska fort. Han skulle inte kunnat kontrollera sig själv. Nu vet du att apan kommer att skära, bränna och hacka sönder dig långsamt och metodiskt, mekaniskt liksom. För han känner inget längre. Han sitter med benen i kors, stirrandes blankt framför sig och hans medvetande har flutit iväg, bort från hans kropp.